sofiamargareta

Buss

Gullmarsplan

Lera

Centrum kl 05.48, stilla.

kom kom man får dricka och tugga på saker!

Det är väl bara att erkänna. Jag har blivit beroende, och kanske även lite förälskad, jo det har jag.

Innan jag började på Vårdinge fanns skogen inte i mitt liv. Som för de flesta skåningar, säkert, så var den nåt man kanske åkte ut på utflykt till, sisådär ett par gånger om året. När jag var liten brukade mina föräldrar ta med mig och mina syskon ut i skogen, och skulle kolla på svampar, och fåglar och små maskar och insekter och allt möjligt, men otacksam som jag var uppskattade jag det inte då, utan var mest sur för att vi inte åkte till nåt häftigare ställe. Till exempel Aq-Va-Kul. Eller Skånes djurpark, åtminstone, och kollade på älgarna och rävarna (något som alltså visas på djurparker, här nere).

När jag flyttade till Vårdinge flyttade jag rakt ut i skogen. Det var som en chock. Första gången jag åkte till Vårdinge trodde jag att Gnesta låg mitt i centrala Stockholm, det gjorde det inte. Mina närmsta grannar blev inte rulltrappor och dygnetrunt-öppna Seveneleven. Utan granar.

Det var annorlunda. Och antalet växter i min värld gick från att vara en plast-ormbunke på fönsterbrädan i Malmölägenheten till en hel värld av granar, granar, granar, kottar och vildsvin.

Det var nog ganska omedelbar kärlek. Kom ihåg stunder i början, som den gången jag gick vilse för första gången, när jag hittade blåbär, kantareller. När jag såg en älg, till och med två var det, utan stängsel och pekande småbarnsfamiljer som stod och pekade. Det var magiskt.

Fast förhållandet var inte helt okomplicerat, kan jag ju erkänna.

Jag var så arg på dig, ibland, skogen, och så frustrerad, för du var överallt och runt mig, i mig, i min säng låg det barr och konstiga insekter, det var kottar som gjorde ont i fötterna om man trampade på dem, du kvävde mig och stängde in mig och jag kunde inte komma ifrån dig. Jag kunde skrika och spotta och svära över dig, för du var kall, och det snö och det var ingen som plogade, och var fanns kaffet i pappmugg och caféerna, barerna, rulltrapporna och livet som du hade gömt för mig? Du ställde dig i vägen och knappt en buss fick komma igenom ditt skal. Men jag älskade dig ändå.

Och det är väl som dom säger, att man vet inte vad man har haft förrän man förlorat det. Ibland saknar jag dig så mycket.

 

Har varit i Lund en vecka nu och drabbats av akut skogsabstinens tre gånger. Så att jag bara måste sätta mig i bilen och köra ut och andas luft med kottar och barr och klappa fuktiga svampar i hösten.

Senaste gången var häromdagen, jag låg i soffan och tittade upp i taket då skogsbegäret kom och tog mig helt utan förvarning.

Jag satte mig i bilen, och åkte till den närmsta skogen här utanför, cirka en mil bort ligger den och vägen är förknippad med svordomar och svettig ångest efter högstadiets frilufts- och orienteringsdagar då vi cyklade ut, till Skogen, och orienterade oss runt med orienteringskartor från 1993 där alla granar som blåste ner i Gudrun ännu fanns utmärkta och letade efter kontroller som skulle ligga vid bäckar som säkert fanns där, nittiotre, men tydligen hade torkat ut eller ändrat riktning sen dess.

Har inte varit där på flera år.

Men skog, är det ju, och vildmarken finns ju där, tänkte jag.

Hur i helvete kan man orientera i det här?? Att vi lyckades springa vilse i detta är en bedrift. Det finns ju till och med en stig som visar vart man ska gå, om man ska gå, just, vilse.

Skolklasser, pensionärsgrupper i buss, frilufsare och frisksportare och hundrastare och bilar, bilar, bilar på parkeringen, fikarum, gym, toaletter överallt, restaurang och museum, och så lite vildmark inklämt mitt i alltihopet. Här skulle jag ut, och leta efter kottar, hade jag tänkt.

Ibland älskar jag det här landet där jag växte upp. Haha!

Nåväl, det slutade lyckligt i alla fall. Jag såg en räv, och en vildsvinsfamilj.

 

och, slutligen en familj med kottar. Eller, två kottar fick det bli, och en psykadelisk lila svamp.

Här är min familj.

Och jag hade det ganska roligt, iallafall:)

Men åh, skogen, jag saknar dig så ibland! Längtar tills vi får ses igen!

 

 

Nu ska jag börja packa ihop mina grejer för att åka tillbaka till stockholm.  Och se mina underbara lägenhetskompisar igen: Felicia, Doris och tomtarna. Det ska bli fantastiskt!

Borstat håret har jag också gjort, ojojoj, det blir nog människa av mig med, nån gång, kanske.

Läser bok om hur samhället fungerar:

Havsbotten, insidor av rör, undersidor av matbord, trädstammar och hällstenar är döda ytor. Tack vare modern teknik kan näringslivet, politiska partier, och religiösa grupper nu få dessa ytor att börja leva. Med hjälp av budskapstatuerare kan döda ytor väckas till liv.

Budskapstatueraren fungerar i både storstadsmiljö, öppna landskap, skog och djuphavsgravar och finns i flera olika modeller och storlekar. De största maskinerna kan tatuera ett hektar landskap eller havsbotten i timmen. Den minsta modellen är utvecklad med nanoteknik och inte större än en fågelspindel. Den arbetar självständigt och laddas av elektromagnetiska fält från hushållsmaskiner och kontorsapparater. Den kan mycket snabbt ta sig fram genom avloppssystem och brevinkast och självständigt söka upp döda ytor i kontorsfastigheter och bostadshus.

Idag är bara cirka femton procent av jordens landmassa och två procent av havsbotten tatuerad.

Det ska det bli ändring på.

köksnatt blir dag. nu vaknar jag snart och kommer tillbaka.

Slutspurt på skolan och fantastiskt mycket att göra.
Det är nu man hinna med att göra klart allt som man tänkt att göra, allt som man har gjort men inte har varit så genomtänkt och överhuvudtaget allt tänkbart som man kan tänkas vilja göra innan man slutar. Hmm...
Det betyder lergods, stengods, porslin, brukskeramik och skulptur samtidigt samt lite raku ovanpå alltihop. Och nästa vecka är det slututställning på Saltskog Gård i Södertälje (så om ni har vägarna förbi så...:).


Porslinslamm med drak-dräkt.


Cell-muggar


Råttan.

Mycket att göra alltså... men man kan inte alltid jobba. Ibland behöver man en paus och bara komma bort från allt. Då kan man till exempel åka på en kryssning till Finland. Det ska jag göra idag, med några kära vänner här från skolan, det ska bli spännande!
Eller så kan kanske koppla av med en film. Just nu kan jag rekommendera "Clash of the Titans" - grekiskt gudadrama med "han den där från Sagan om Ringen" och "han den där från Avatar". Svulstigt så det förslår. Har sett den en och en halv gång denna veckan redan.

Sen händer det lite allt möjligt på skolan.
Veckans...
...personer utanför mitt fönster: Tommy och Tommy, dom är världens finaste vaktmästare här på skolan. River träd gör dom, förfullt, här ute just nu. Värsta röjet alltså.
...maträtt: tårta. Lugnt tårta. Gärna i flera våningar, med grön pyntgelé, strössel, glasyr och kreativt utskurna frukter. Alientårtan var också fin.
... motto: "man haver vad man tager"
... fynd: en hel kasse superfina barnkläder i skolans container. Nån som har en två-treåring som vill ha en total makeover?
... diskussion: Har rört sig kring temat barn. Och Polen.

Felicia & Sofia presenterar stolta:

Så här såg det ut i skogen förra veckan:


...och så här såg det ut på min arbetsplats i verkstan:



nu har jag varit i Skåne över påsken och handlat fler porslinsfigurer på Erikshjälpen i Arlöv. Får se vad det blir av dom, men väldigt obehagliga är dom iallafall...

Igår var jag hos min favoritfox i en sjukt snygg lägenhet i malmö och gjorde pärlplattor hela kvällen. Jag skulle göra en giraff hade jag tänkt, och lämna in den som mitt bidrag till "1 miljon giraffer innan 2011": http://www.onemilliongiraffes.com/
iallafall, det var väldigt kul men gick inte riktigt som jag hade tänkt mig eftersom det kreativa rödvinsruset ganska snabbt gick överstyr och koordinationen blev väl inte den bästa. kommer inte ihåg hur giraffen blev riktigt men minns hur jag sent på kvällen nångång försökte få dit pärlorna genom att liksom pressa ner dom i plattan allihopa samtidigt med handflatan. hoppas A & R kan ha den som grytunderlägg eller nåt.
Men så idag kände jag att det var dags att få revansch, och jag och syrran trotsade påskmats-koman och satte igång med det kreativa skapandet:
Jag gjorde en hund i solnedgång som kräks i rabatten och så är det ett ufo i bakgrunden.
Min syster gjorde en påskkyckling.
Skåda underverken!



Påskpyssel nr 2 blev en påskhare i marsipan med 3 präriehundar som tittar upp ur sina hålor, här kommer dom:



Glad påsk hörrni!

Vaknade idag och badade i min egen svett samtidigt som jag frös.

Feber är inte roligt, samtidigt som det är lite mysigt för allting blir liksom inbäddat i varm bomull (förutsatt att man inte är dödssjuk då såklart). Och så får allting mycket mer färger, oftast ljusgrönt och gult, och det är ju fint.

Jag blir nog ganska harmonisk när jag är sjuk, egentligen. Vandrar runt i mitt rum och plockar och småpysslar med saker. Är ganska nöjd. Idag har jag till exempel filat naglarna (var nog på högstadiet jag orkade med sånt sist) och läst veckotidningsföljetången ”I flygande drakens rike 5 – Einar Lagerwall berättar om strövtåg bland gudar och gamar och hur det gick till när man fångade den heliga fågelns kusin”.

Jag blir nog tant när jag är sjuk.

(en tant som önskar att hon hade starka barn som kunde komma och hjälpa henne och genomföra alla projekt som hon sitter i sängen och tänker ut, till exempel montera ner den där jävla hyllan ovanför skrivbordet, som jag inte orkar ta ner själv, för jag har feber).

 

Och så drömmer jag jättespännande drömmar, typ att jag blir ruvad av jättefåglar i ett bo av gräs och kokosflingor.

 

Nåväl, ingen verkstad idag men var uppe igårkväll och efter några koppar kaffe slutade det såhär:

i väntan på glasyrbränning alltså, få se hur det ser ut när det kommer ur ugnen. Ska bli spännande! Porslinsfigurerna har stått i min hylla ett tag i väntan på... nånting. Först tänkte jag såga lite i dom men det visade sig vara svårare än jag trott att såga i porslin, plus att jag fick bita ihop ganska rejält för att klara av att börja halshugga den lilla gulliga hunden med valpögonen. Var bättre att bara sätta den i ett hav av blod, tydligen :)

 

Nu ska jag sätta mig och läsa i  en helt fantastisk bok som heter "Spaced Out" av Alastair Gordon. Den handlar om hus som ser ut typ såhär:

The Spectral Passage, Aleksandra Kasuba, San Francisco, CA, 1975.

Interior view of Wholeo Dome, designed by Caroling, 1974, (photo, (c) Chuck Henrikson, courtesy wholeo.net)

 

Dagens tips från sjuktanten:

Gå in på bloggen och förundras över alla fantastiska hus och konstprojekt (gjorda i allt från tyg och jord till PVC-skum) här:

http://www.spacedoutthebook.net/overview.html

 

Tyvärr så har jag stött på lite problem med fotograferandet för min kamera har gått sönder.

En dag förra kom utomjordingar och hämtade den och lämnade tillbaka den i småsmulor, himla illa.

Men jag ska fixa det här, ska fixa en (ny) kamera. För tyvärr tror jag att det kan bli svårt att laga den gamla, jag har försökt litegrann men jag tror att den ska få bli ett par psykadeliska glasögon istället. Fortsättning följer!

Tills dess får ni hålla tillgodo med lite bilder från för nån vecka sen, på det senaste jag gjort i verkstan. Det är en kille i min klass som har döpt Stekarna och Mamman, och eftersom han gjorde det så klockrent så har dom fått behålla namnen. Kanske följer fortsättning på det här med, i form av en berättelse...?



Stekarna
Tänk små jäsande stureplanskids som har varit ute och svirat lite för länge. Dom tror att dom är så himla snygga i sina svartvita stilrena kläder men pyser över åt alla håll och färgen rinner av. Snart flyter dom ut på marken i små blöta pölar. Inte så jävla coolt!:) (fast en fin bakgrund har dom fått).



Mamman
Min älskling är den lilla gröna till vänster som ser ut som en liten kiwifågel. Den större till höger ser ut som värsta bullmamman och är säkert jätteöverbeskyddande.

Virus
och slutligen mina älskade virus som föddes mitt i svininfluensahysterin.

Kanske har jag blivit knäpp, kanske har jag druckit lite för mycket vin (och båda är nog sant).

Men nu har jag i alla fall startat en blogg. Och jag trodde, på riktigt, faktiskt att den här dagen aldrig skulle komma. Men så kan det gå.

Min ambition med den här bloggen är framförallt att den ska handla om min keramik, som jag gör.  Visa vad jag håller på med, liksom (och sen får vi se hur lång tid det tar innan jag helt har vänt ut och in på mig själv och vräkt ut alla mina inälvor i cyberrymden). Det känns ganska kul faktiskt.

Så nu är jag här.

Vad trevligt det ska bli hörrni!