sofiamargareta

Det är väl bara att erkänna. Jag har blivit beroende, och kanske även lite förälskad, jo det har jag.

Innan jag började på Vårdinge fanns skogen inte i mitt liv. Som för de flesta skåningar, säkert, så var den nåt man kanske åkte ut på utflykt till, sisådär ett par gånger om året. När jag var liten brukade mina föräldrar ta med mig och mina syskon ut i skogen, och skulle kolla på svampar, och fåglar och små maskar och insekter och allt möjligt, men otacksam som jag var uppskattade jag det inte då, utan var mest sur för att vi inte åkte till nåt häftigare ställe. Till exempel Aq-Va-Kul. Eller Skånes djurpark, åtminstone, och kollade på älgarna och rävarna (något som alltså visas på djurparker, här nere).

När jag flyttade till Vårdinge flyttade jag rakt ut i skogen. Det var som en chock. Första gången jag åkte till Vårdinge trodde jag att Gnesta låg mitt i centrala Stockholm, det gjorde det inte. Mina närmsta grannar blev inte rulltrappor och dygnetrunt-öppna Seveneleven. Utan granar.

Det var annorlunda. Och antalet växter i min värld gick från att vara en plast-ormbunke på fönsterbrädan i Malmölägenheten till en hel värld av granar, granar, granar, kottar och vildsvin.

Det var nog ganska omedelbar kärlek. Kom ihåg stunder i början, som den gången jag gick vilse för första gången, när jag hittade blåbär, kantareller. När jag såg en älg, till och med två var det, utan stängsel och pekande småbarnsfamiljer som stod och pekade. Det var magiskt.

Fast förhållandet var inte helt okomplicerat, kan jag ju erkänna.

Jag var så arg på dig, ibland, skogen, och så frustrerad, för du var överallt och runt mig, i mig, i min säng låg det barr och konstiga insekter, det var kottar som gjorde ont i fötterna om man trampade på dem, du kvävde mig och stängde in mig och jag kunde inte komma ifrån dig. Jag kunde skrika och spotta och svära över dig, för du var kall, och det snö och det var ingen som plogade, och var fanns kaffet i pappmugg och caféerna, barerna, rulltrapporna och livet som du hade gömt för mig? Du ställde dig i vägen och knappt en buss fick komma igenom ditt skal. Men jag älskade dig ändå.

Och det är väl som dom säger, att man vet inte vad man har haft förrän man förlorat det. Ibland saknar jag dig så mycket.

 

Har varit i Lund en vecka nu och drabbats av akut skogsabstinens tre gånger. Så att jag bara måste sätta mig i bilen och köra ut och andas luft med kottar och barr och klappa fuktiga svampar i hösten.

Senaste gången var häromdagen, jag låg i soffan och tittade upp i taket då skogsbegäret kom och tog mig helt utan förvarning.

Jag satte mig i bilen, och åkte till den närmsta skogen här utanför, cirka en mil bort ligger den och vägen är förknippad med svordomar och svettig ångest efter högstadiets frilufts- och orienteringsdagar då vi cyklade ut, till Skogen, och orienterade oss runt med orienteringskartor från 1993 där alla granar som blåste ner i Gudrun ännu fanns utmärkta och letade efter kontroller som skulle ligga vid bäckar som säkert fanns där, nittiotre, men tydligen hade torkat ut eller ändrat riktning sen dess.

Har inte varit där på flera år.

Men skog, är det ju, och vildmarken finns ju där, tänkte jag.

Hur i helvete kan man orientera i det här?? Att vi lyckades springa vilse i detta är en bedrift. Det finns ju till och med en stig som visar vart man ska gå, om man ska gå, just, vilse.

Skolklasser, pensionärsgrupper i buss, frilufsare och frisksportare och hundrastare och bilar, bilar, bilar på parkeringen, fikarum, gym, toaletter överallt, restaurang och museum, och så lite vildmark inklämt mitt i alltihopet. Här skulle jag ut, och leta efter kottar, hade jag tänkt.

Ibland älskar jag det här landet där jag växte upp. Haha!

Nåväl, det slutade lyckligt i alla fall. Jag såg en räv, och en vildsvinsfamilj.

 

och, slutligen en familj med kottar. Eller, två kottar fick det bli, och en psykadelisk lila svamp.

Här är min familj.

Och jag hade det ganska roligt, iallafall:)

Men åh, skogen, jag saknar dig så ibland! Längtar tills vi får ses igen!

 

 

Nu ska jag börja packa ihop mina grejer för att åka tillbaka till stockholm.  Och se mina underbara lägenhetskompisar igen: Felicia, Doris och tomtarna. Det ska bli fantastiskt!

Borstat håret har jag också gjort, ojojoj, det blir nog människa av mig med, nån gång, kanske.